Speciellt slutet är storslaget, självförhärligande, uppblåst och bitvis felaktigt.
En dimension går man förstås miste om utan föreläsarens egen röst. Men det
finns vissa formuleringar som är och förblir oförglömliga och som faktiskt
inte bör lämnas oemotsagda.
"Och hotad har jag varit ännu längre."
"Skyddade personuppgifter hade jag i massor av år. Men till slut var det ingen
ide längre. Jag fick sälja ett hus efter att Aftonbladet publicerat bild och adress
på löpsedeln. Vad skulle jag då med skyddade personuppgifter till ?"
"En del av näthatarna har tagit steget fullt ut och förföljt mig och min familj i
vår vardag. En dåre har blivit dömd till utökat besöksförbud, som han också
har haft mot min yngsta dotter. Han förföljde och trakasserade henne, när hon
var i tonåren, tills han greps och anhölls."
"Man vänjer sig vid allt och nu har det här hållit på i ett kvarts sekel. Fast, jag
skriver ju inga krönikor längre, jag ger nästan inga intervjuer, jag deltar inte i
någon debatt. Och det finns ju så många andra att hata nu för tiden, så jag är
inte riktigt lika intressant. Men jag ser det inte som något nederlag, att de har
fått tyst på mig. Tvärtom så ser jag det faktiskt som en seger, att jag orkade
hålla på så länge. Och en sak har jag lärt mig : Det enda som är riktigt, riktigt
förfärligt här i livet, det är ju om det skulle hända något med barnen."
"... Minnena av hela det här året är förvirrade och fragmentariska. Det tog ett
extra år till nästa bok."
"I dag är min dotter färdigbehandlad och symptomfri. Det tar några år till innan
hon blir friskförklarad. Men hon är en annan, förändrad i någon sorts kärna
och jag också, jag märker det hos mig själv. Jag blev annorlunda. Ingenting
gick kanske sönder men någonting flyttades eller fick en annan form. Och saker
som var så viktiga förut har upplösts, blivit outhärdligt likgiltiga. Allt som har
med offentlighet att göra, t ex : TVframträdanden, intervjuer, åsikter och debatter.
Bara tanken fyller mig med en sådan oändlig trötthet. Jag har slutat som krönikör
helt och hållet, ger nästan inga intervjuer längre och jag har sagt upp mig som
UNICEFambassadör. Det är inte så att världen har blivit oviktig, det är inte det
jag menar, men jag har sagt vad jag har att säga. Och jag är tacksam för att jag
har haft det här utrymmet. Det finns ingen ånger i det jag har gjort under de här
åren, annat än en lite sorgsen självkritik kring min brist i att forma allianser. Jag
har varit lite av Don Quijote, fäktats mot mina väderkvarnar i någon sorts
misslyckad kamp för det goda. Men nu är det över. Bokserien är klar. Det tog
arton år men nu är jag färdig. Det är det här det blev. Eller, kanske är det nu det
börjar."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar