kan bli, men ändå totalt enfaldig. Icke desto mindre har hon tillbringat oerhört
mycket tid tillsammans med LIZA MARKLUND i samband med tillkomsten
av "Livstid" och därvidlag gjort henne tjänster som senare kom att återgäldas
med en inte speciellt sanningsenlig krönika i Expressen. Hur som helst så fick
Matilda Johansson på detta sätt hämnd på en person som gjort henne rejält
uppretad. Under den tid Matilda och LIZA träffades flitigt var alltså Matilda
förflyttad från sin tidigare tjänst, fälld för brott hon själv begått och där hon
även inkluderat sin dåvarande flickvän. Liza Marklund visste troligen inte om
detta men man kan kosta på sig att undra om Liza på något sätt var Matildas
typ eftersom de rent fysiskt, på många sätt, utgör varandras motsatser. Hur
som helst torde Matilda Johansson vara mycket nöjd med hur hennes liv har
utvecklats efter det snöpliga brottmålet, som kom att hamna på första sidan
av lokaltidningen för Södermalm, dock utan namns nämnande. Det där med
befordran i sista meningen i nedanstående handlar alltså om förflyttning p g a
olämplig aktivitet och är egentligen en mycket märklig sak. En person utan
andra meriter än att själv ha begått ett brott och involverat sin dåvarande
partner befordras alltså, med polismyndighetens goda minne, långt över sin
inkompetensnivå. Och den som själv ställts till svars av en sådan person, då
utan att känna dennes tvivelaktiga historia, har all anledning i världen att känna
sig grovt förnedrad. Dock är det inte säkert att Matilda Johansson, trots detta,
är en speciellt mycket sämre brottsutredare än den genomsnittlige polisen !
Verkligheten bakom – Livstid
Det här är egentligen min första polisroman.
Skälet att jag dragit mig för att skriva om regelrätt polisarbete tidigare är enkelt; jag kan inget om det. (Det blir lätt lite larvigt när författare sitter och låtsas.)
Den undersökande journalistiken behärskar jag däremot in och ut och bak och fram, vilket förstås är anledningen till att min huvudperson är just undersökande reporter med samma intressen, arbetsuppgifter och bevakningsområden som jag själv hade när jag jobbade som journalist.
Ambitionen att skildra en kvinnlig polis som hamnar i kläm mellan olika lojaliteter har jag haft i flera år, och för att kunna beskriva hennes tankesätt, arbetsuppgifter och vokabulär på ett någorlunda trovärdigt sätt så behövde jag följa en kvinnlig polis under ganska lång tid.
Jag hade en vansinnig tur när jag fick kontakt med Matilda Johansson.
Matilda var polisassistent på Södermalmspolisen när hon hörde av sig till mig första gången. Hon ville att jag skulle komma och föreläsa för ett nätverk med kvinnliga poliser på Söder. Efter några olika turer så kom jag till slut till Katarina polisstation en eftermiddag på våren 2006.
- Vad vill du ha betalt? frågade Matilda efteråt.
- Jag vill inte ha betalt, sa jag. Jag vill åka polisbil.
På den vägen är det.
På sina lediga dagar har Matilda ställt upp och lyssnat på mina utläggningar om olika scenarier och förvecklingar om polisarbetet i min blivande roman. Pedagogiskt har hon förklarat vad som funkar och vad som inte gör det. Och gudarna ska veta att det behövdes.
Faktum var att jag körde fast på första meningen i boken.
Min polis i romanen, Nina, skulle sitta i sin polisbil då hon fick veta att det varit en skottlossning på Bondegatan strax intill. Enkelt – tills jag insåg att jag inte visste följande:
Skälet att jag dragit mig för att skriva om regelrätt polisarbete tidigare är enkelt; jag kan inget om det. (Det blir lätt lite larvigt när författare sitter och låtsas.)
Den undersökande journalistiken behärskar jag däremot in och ut och bak och fram, vilket förstås är anledningen till att min huvudperson är just undersökande reporter med samma intressen, arbetsuppgifter och bevakningsområden som jag själv hade när jag jobbade som journalist.
Ambitionen att skildra en kvinnlig polis som hamnar i kläm mellan olika lojaliteter har jag haft i flera år, och för att kunna beskriva hennes tankesätt, arbetsuppgifter och vokabulär på ett någorlunda trovärdigt sätt så behövde jag följa en kvinnlig polis under ganska lång tid.
Jag hade en vansinnig tur när jag fick kontakt med Matilda Johansson.
Matilda var polisassistent på Södermalmspolisen när hon hörde av sig till mig första gången. Hon ville att jag skulle komma och föreläsa för ett nätverk med kvinnliga poliser på Söder. Efter några olika turer så kom jag till slut till Katarina polisstation en eftermiddag på våren 2006.
- Vad vill du ha betalt? frågade Matilda efteråt.
- Jag vill inte ha betalt, sa jag. Jag vill åka polisbil.
På den vägen är det.
På sina lediga dagar har Matilda ställt upp och lyssnat på mina utläggningar om olika scenarier och förvecklingar om polisarbetet i min blivande roman. Pedagogiskt har hon förklarat vad som funkar och vad som inte gör det. Och gudarna ska veta att det behövdes.
Faktum var att jag körde fast på första meningen i boken.
Min polis i romanen, Nina, skulle sitta i sin polisbil då hon fick veta att det varit en skottlossning på Bondegatan strax intill. Enkelt – tills jag insåg att jag inte visste följande:
1. Vad kallas det när man ropar ut något på polisradion? Larm? Meddelande? Eller något annat?
2. Vem ropar ut det? Vad kallas han? Var befinner han någonstans, rent fysiskt?
3. Hur uttrycker han sig?
4. Vad svarar Nina?
5. Vad kallas polisradion?
6. Hur ser den ut? Vad sitter den i polisbilen?
7. Vad heter polisbilen?
Matilda gav mig svaren:
Det heter ”anrop” och går ut från en kille som kallas ”70″ på LKC (Länskommunikationscentralen) på Kungsholmen i Stockholm. (Larm finns också, de det är mycket större än anrop). Systemet som 70 använder kallas antingen 70- eller 80-systemet (70 är förort, 80 innerstad). Poliserna svarar alltid med numret på sin bil, som kallas patrullbil, och de avslutar alltid kommunikationen med ordet ”kom”. Det är bara 70 och befäl som säger ”klart slut”.
Så här blev det i boken:
Anropet kom klockan 03.21. Det gick ut från Länskommunikationscentralen till samtliga radiobilar i Stockholms city och var kort och intetsägande.
- Alla enheter från 70. Vi har en misstänkt skottlossning på Bondegatan.
Inget mer. Ingen närmare adress, inga uppgifter om offer eller anmälare.
Ändå knöt det sig i magen på Nina på ett sätt hon inte begrep.
Bondegatan är lång, det måste bo tusen människor där.
Hon såg Andersson i passagerarsätet sträcka sig efter kommunikationsradion och skyndade sig att slita tag i luren till 80-systemet, tryckte in sändningstangenten på vänstra sidan samtidigt som hon svängde upp på Renstiernas gata.
2. Vem ropar ut det? Vad kallas han? Var befinner han någonstans, rent fysiskt?
3. Hur uttrycker han sig?
4. Vad svarar Nina?
5. Vad kallas polisradion?
6. Hur ser den ut? Vad sitter den i polisbilen?
7. Vad heter polisbilen?
Matilda gav mig svaren:
Det heter ”anrop” och går ut från en kille som kallas ”70″ på LKC (Länskommunikationscentralen) på Kungsholmen i Stockholm. (Larm finns också, de det är mycket större än anrop). Systemet som 70 använder kallas antingen 70- eller 80-systemet (70 är förort, 80 innerstad). Poliserna svarar alltid med numret på sin bil, som kallas patrullbil, och de avslutar alltid kommunikationen med ordet ”kom”. Det är bara 70 och befäl som säger ”klart slut”.
Så här blev det i boken:
Anropet kom klockan 03.21. Det gick ut från Länskommunikationscentralen till samtliga radiobilar i Stockholms city och var kort och intetsägande.
- Alla enheter från 70. Vi har en misstänkt skottlossning på Bondegatan.
Inget mer. Ingen närmare adress, inga uppgifter om offer eller anmälare.
Ändå knöt det sig i magen på Nina på ett sätt hon inte begrep.
Bondegatan är lång, det måste bo tusen människor där.
Hon såg Andersson i passagerarsätet sträcka sig efter kommunikationsradion och skyndade sig att slita tag i luren till 80-systemet, tryckte in sändningstangenten på vänstra sidan samtidigt som hon svängde upp på Renstiernas gata.
- 1617 här, svarade hon. Vi är ett kvarter bort. Hade du något husnummer, kom?Sådant här går inte att hitta på. Åtminstone kan inte jag det. Kommer jag närmare verkligheten så blir det oftast mycket bättre. Ska jag skriva om en skog så går jag ut i en skog och lyssnar och luktar och tar in ljuset mellan grenarna och känner på bark och stenar. Ska jag skriva om ett fängelse så tar jag kontakt med fängelseledningen och sedan åker jag dit och går igenom alla säkerhetskontroller och blir inlåst i en cell.
När det gäller skildringen av polisarbetet fortsätter det på samma vis. Romanfiguren Nina agerar på det sätt som riktiga Matilda gjort i liknande situationer, och som hon fått lära sig att man ska göra. Tillsammans med Matilda har gått igenom bil 1617 på Södermalm och hållit i polisradion och petat på varenda pryl och skrivit upp vad de heter, jag har tittat in i varje vrå på polisstationen, inklusive gym och vapenskåp. Sedan har jag gått hem och skrivit och Matilda har läst mina olika utkast och versioner och korrigerat mina värsta missuppfattningar. (En del är kvar, med författarens frihetskrav. Historien måste ju funka också).
På så sätt hittade jag min Nina.
Tack igen, Matilda (som för övrigt har befordrats och är utredare i city numer).
DET FÖRTJÄNAR ATT påpekas att det där med tjänster och gentjänster går igen gång
efter annan. I Liza Marklunds sista bok i serien om Annika Bengtzon står alltså
Matilda Johansson överst på tacklistan. Denna enfaldiga och okänsliga person,
fullständigt okänslig för brottsoffers lidande, har avancerat allt högre upp i den
polisiära organisationen. Och hade hon fått bestämma hade vi alltså befunnit
oss i den situationen att Thomas Quick haft en motsvarighet i en sorts variant
där brotten inte var av samma dignitet men antalet felaktiga domar kunnat bli
ungefär lika stort som för Quick. Totalt enfaldig, men fylld av mångfald är alltså
Matilda Galaoul Johansson. Och hon har alltså tillbringat såväl arbetstid som
lediga dagar tillsammans med LIZA MARKLUND. Säkert ett rent nöje !
http://allancamitzochhansvredesutbrott.blogspot.se/
http://allancamitzochhansvredesutbrott.blogspot.se/p/matilda-galaoul-johansson.html
När det gäller skildringen av polisarbetet fortsätter det på samma vis. Romanfiguren Nina agerar på det sätt som riktiga Matilda gjort i liknande situationer, och som hon fått lära sig att man ska göra. Tillsammans med Matilda har gått igenom bil 1617 på Södermalm och hållit i polisradion och petat på varenda pryl och skrivit upp vad de heter, jag har tittat in i varje vrå på polisstationen, inklusive gym och vapenskåp. Sedan har jag gått hem och skrivit och Matilda har läst mina olika utkast och versioner och korrigerat mina värsta missuppfattningar. (En del är kvar, med författarens frihetskrav. Historien måste ju funka också).
På så sätt hittade jag min Nina.
Tack igen, Matilda (som för övrigt har befordrats och är utredare i city numer).
DET FÖRTJÄNAR ATT påpekas att det där med tjänster och gentjänster går igen gång
efter annan. I Liza Marklunds sista bok i serien om Annika Bengtzon står alltså
Matilda Johansson överst på tacklistan. Denna enfaldiga och okänsliga person,
fullständigt okänslig för brottsoffers lidande, har avancerat allt högre upp i den
polisiära organisationen. Och hade hon fått bestämma hade vi alltså befunnit
oss i den situationen att Thomas Quick haft en motsvarighet i en sorts variant
där brotten inte var av samma dignitet men antalet felaktiga domar kunnat bli
ungefär lika stort som för Quick. Totalt enfaldig, men fylld av mångfald är alltså
Matilda Galaoul Johansson. Och hon har alltså tillbringat såväl arbetstid som
lediga dagar tillsammans med LIZA MARKLUND. Säkert ett rent nöje !
http://allancamitzochhansvredesutbrott.blogspot.se/
http://allancamitzochhansvredesutbrott.blogspot.se/p/matilda-galaoul-johansson.html
Vem läser den här skiten? Kan bara vara skriven av någon som är avundsjuk, otroligt lågt att ge sig en person i en blogg....
SvaraRadera