LIZA MARKLUND ser vare sig ledsen eller bekymrad ut

Så här glad var Liza Marklund härom dagen uppe i Luleå. Inte verkar hon vara så bekymrad
över någon stalker. Däremot borde hon fundera en liten smula över saker som intellektuell
hederlighet och journalistisk integritet. Tänker hon t ex fortsätta att klara sig utan någondera ?

Några sanningens ord i rättan tid

"Men jag kan inte låta bli att imponeras av Liza Marklunds egenartade inflytande på samhället och den svenska rättvisan.

Såvitt jag förstår har du nu två gånger utgjort en livs levande protestaktion mot hennes person utan att göra annat än att synas med en annorlunda t-shirt.

Rätt uppfattat?

För det har hon lyckats få till 

1) kontaktförbud för dig och

2) ett mål vid Stockholms tingsrätt.

Det är ju fantastiskt! 

Samtidigt har ####, jag och kanske ett tiotal personer till - inklusive du själv - utsatts för århundradets förtalskampanjer, förföljts, trackasserats och hotats till livet av #### #########. 

För min, ##### och våra familjers del har det pågått i tre år utan minsta lilla åtgärd från de rättsvårdande myndigheternas sida - ett stort antal anmälningar till trots.

Hur f-n är det möjligt?

Det är tydligen stor skillnad på skit och pannkaka!"

En person med god insyn i det aktuella ärendet uttrycker situationen ungefär enligt
ovanstående. Personen i fråga har dessutom goda kunskaper vad gäller medias
medvetna mörkläggning av missgärningar, begångna av mediemakthavare.

Liza Marklunds kompisar jobbar gärna gratis åt henne och tvärtom

"Kan jobba gratis

Thomas Bodström säger till Expressen.se att han tycker att beslutet är märkligt.

– Det är synd att man inte förstår allvaret i det här. Jag är redan förordnad i andra fall som målsägarbiträde. Men jag kommer överklaga, säger han.

Och om även hovrätten beslutar sig för att inte förordna honom kommer han åta sig uppdraget som ombud ändå.

– Då blir det pro bono. Man jobbar så mycket gratis i alla fall, säger han.

Liza Marklund vill inte kommentera beslutet."

Inför valet 2010, då Mona Sahlin var statsministerkandidat, skrev Liza Marklund

i juni en krönika där hon varmt rekommenderade henne som statsminister. "Jag

hoppas, som sagt, vid Gud att Mona vinner" stod det bl a i krönikan som står att

finna på Expressens hemsida, men även längre ner i den här bloggen. Den här

gången är det Thomas Bodström, stjärnadvokat, kompanjon med Claes Borgström,

mannen som INTE försvarade Thomas Quick, och tidigare justitieminister i samma

regering som Mona Sahlin, som hjälper sin kompis Liza Marklund. Visst är det

fint med människor i makteliten som håller ihop och hjälper varandra !

Och i det fall som Liza Marklund inte beskrev speciellt sanningsenligt i krönikan

från augusti 2008, fanns det alltså en advokat, som gjorde sitt jobb. Det fanns

det inte i fallet Thomas Quick ! Rättssystemet blir oftast inte bättre än vad de

inblandade gör det till !

Advokaten som gjorde sitt jobb heter f ö Peter Jansson. All heder åt honom !

Inget målsägandebiträde för Marklund

Ur protokoll fört vid förhandlingar i Stockholms tingsrätt i det mål där
författaren LIZA MARKLUND påstår sig vara stalkad och utsatt för
ofredande och olaga förföljelse :

SLUTLIGA BESLUT

"Tingsrätten avslår Elisabeth Marklunds begäran om målsägandebiträde."

"Målsägandebiträde ska enligt 1 § första stycket lagen om målsägandebiträde
(1988:609) förordnas bl.a. i mål om ofredande och olaga förföljelse om det
med hänsyn till målsägandens personliga relation till den misstänkte eller andra
omständigheter kan antas att målsäganden har behov av sådant biträde."

"Vid en bedömning av de omständigheter som hittills framkommit i målet
finner tingsrätten att det - i vart fall för närvarande - inte kan antas att Elisabeth
Marklund har behov av ett målsägandebiträde. Begäran ska därför avslås."

Beslutet kan dock överklagas, senast den 7 november 2013.

Kanske Expressen kan slå upp denna nyhet lika stort som man slog upp
nyheten om stalkningen härom dagen. Och kanske kan man också skriva
en artikel som går in på fakta, t ex Marklunds ohederliga arbetsmetoder
och den rättsskandal som utgör bakgrunden till hennes till PO och PON
anmälda krönika från 2008-08-10.

Liza Marklunds hantlangare utför sina order

Expressen anmäldes till PO (273/08) och PON (112/2008), dock utan resultat. Men
självfallet måste man hålla fast vid sin ursprungliga linje att Liza Marklunds krönika
2008-08-10 var så sann den kunde bli. Man sätter då 3 st journalister, varav minst 1
är rutinerad på kriminalfall, på att skriva ett snyftinlägg där man som vanligt avlägsnar
de fakta som inte passar in med tidningens linje.

Men fakta vad gäller de s k filmerna är att den s k målsäganden vid inte mindre än
3 olika tillfällen våren 2006 anmäler brott, som hon säger sig ha filmat, och hon lovar
också att hon skall inkomma med dessa. Men så sker aldrig och inte heller kräver
polisen in materialet !

Frikännandet i hovrätten (efter beviljat PT) sker framför allt p g a de bevis som tagits
fram på egen hand och nu visats upp.

"Kvinnan filmade mannen när han gjorde detta, men 55-åringen nekade - och hovrätten ansåg att det inte gick att fastställa att det faktiskt var den åtalade mannen som utförde gärningen. Mannen friades därför i hovrätten.

Visste om risken

Liza Marklund skrev 2008 en krönika om mannens tilltag. Hon misstänker att den har orsakat trakasserierna:

– Jag visste att det fanns en risk att den här mannen skulle komma efter mig om jag gjorde det, men jag beslutade mig ändå för att göra det.

Hon medger att hon tog en risk när hon valde att bevaka rättsfallet - men understryker:

– Rädsla för personliga repressalier kan inte få styra ens journalistiska arbete."

• Av Åsa Asplid asa.asplid@expressen.se

   

• Av Magnus Hellberg magnus.hellberg@ expressen.se

 

• Av Peter Thunborg peter.thunborg@ expressen.se

Och den som inte vet bättre kan tro att Liza Marklund våren 2007 bevakade
rättegångar. Däremot fick hon ett tips från en polis hon stod i tacksamhetsskuld
till under våren 2008,efter hovrättsförhandlingarna. Hennes krönika skulle ha
publicerats i juni 2008, men hon hann antagligen inte färdigställa den i tid. Men
lyckligtvis lyckades hon och Expressen med gemensamma krafter hitta ett datum
som man insåg skulle skada den frikände mannen kanske ännu mera.

Liza Marklund ljuger - nu igen

"Hon medger att hon tog en risk när hon valde att bevaka rättsfallet - men
understryker : Rädsla för personliga repressalier kan inte få styra ens
journalistiska arbete."

HA HA HA !!!

Sanningen, finns som så ofta, inte i det som skrivs av LIZA MARKLUND.
Läs istället

PO 273/08 och PON 112/2008 (avslagna men upplysande och riktade mot

hennes husorgan Expressen).

 

http://lizamarklundljuger.blogspot.se/

 

http://allancamitzochhansvredesutbrott.blogspot.se/

 

Lizas s k journalistiska arbete styrs allt som oftast av vilka tjänster som hennes

vänner behöver. Det kan vara Mona Sahlin inför valet 2010 och det kan vara en

viss kvinnlig polis som gett henne ovärderlig hjälp med boken "Livstid".

 

LYCKLIGA GATAN av LIZA MARKLUND lanseras i detta nu medan PIRATFÖRLAGET studerar obskyra bloggar

Dessa har fått besök av Piratförlaget AB

lizamarklundljuger.blogspot.se *	2013-10-09 08:16:31	Piratförlaget AB
verutschkow.blogspot.se *	2013-10-09 08:16:21	Piratförlaget AB

LIZA MARKLUND hånar brottsoffer istället för att skriva om en rättsskandal.

Nedanstående krönika publicerades i Expressen 2008-08-10. Den anmäldes till PO
(273/08) och till PON (112/08), dock utan resultat. Expressen svarade i ett kort
genmäle att den omskrivne personen inte kunde identifieras via artikeln. Samma dag
var dock identiteten på personen tillgänglig via forumet Flashback och därmed var
denne utpekad för tid och evighet. Först hängdes han ut i gamla media och därefter
i nya.

Artikeln speglar i likhet med Liza Marklunds numera tämligen ökända bokprojekt
"Asyl" och "Gömda" inte ett verkligt förlopp utan utgör i likhet med dessa i allra högsta
grad en grov förvanskning av verkligheten där viktiga fakta utelämnats och detaljer
förvrängts till sin motsats för att återberätta händelser som i själva verket aldrig har
ägt rum. Men visst är krönikan roligt skriven ! Och man bör komma ihåg att när den
publicerades var Marklund i praktiken oantastlig, en av den svenska feminismens
portalgestalter. I det här sammanhanget hyllades hon också även av de som normalt
tog avstånd från henne, t ex det svenska Piratpartiet (som inte har speciellt mycket
gemensamt med Piratförlaget).

Någon månad efter att den här krönikan publicerades kritiserades Liza Marklund
från vissa håll synnerligen hårt för att ha skaffat sig en ny litterär agent, en person
som tidigare dömts för kvinnomisshandel. Ännu några månader senare publicerades
boken "Mia - sanningen om Gömda" där frilansjournalisten Monica Antonsson på ett
synnerligen klargörande sätt visade att Marklunds bok inte alls var, som tidigare hade
påståtts, en sann historia utan en förvrängning av ett händelseförlopp, troligen utfört
i syfte att skapa opinion för ny lagstiftning vad gäller brott mot kvinnor. För detta
goda syfte valde Marklund att skada en enskild person, den s k gängledaren. Till
Marklunds meritlista bör läggas hennes artikelserie i Expressen om stiftelsen Trossen
(Paradiset) som slog Elisabeth Hermons liv i spillror.

Marklund är en av de mäktigaste mediepersonligheterna i Sverige, ekonomiskt
oberoende flera gånger om och med allierade i alla tänkbara höga positioner. Men
för de som drabbas av hennes skriverier finns ingen hjälp att få. Liza Marklund kan
faktiskt sägas döda människor inte bara i sina böcker utan också i verkliga livet. Det
går dock inte att säga annat än att Liza Marklund är synnerligen lojal mot sina vänner.
Nedanstående krönika är således tillkommen som en gentjänst till en kvinnlig polis
som givit henne ovärderlig hjälp med research inför en bok och som anmält den i
krönikan misshandlade personen för förolämpning efter att denne dristat sig till att
pika henne för hennes avancemang till brottsutredare utan andra meriter än att själv
ha dömts för brott och därav kvalificerat sig för förflyttning från yttre tjänst.

Den som eventuellt vill ha en mera sann beskrivning av händelseförloppet kan alltid
läsa den "blogg" som handlar om "Sveriges största lilla rättsskandal" eller kanske gå
till mera officiella papper som JO 2978/2008 eller B2414-07 i Svea hovrätt och då
speciellt läsa ansökan om prövningstillstånd för att få en uppfattning om vad som är
fel med tingsrättsdomen, nämligen allting. I hovrätten lämnades dessutom de bevis
som tagits fram via egna utredningar in. Däremot är sannolikt Liza Marklund den
enda som sett de filmer som påstås styrka åtalet men som faktiskt inte ens KAN
finnas. Men nog hade Marklund roligt när hon skrev sin krönika !

Och en betydligt bättre rubrik på den här krönikan får man naturligtvis via den här
bloggens devis : "LIZA MARKLUND HÅNAR BROTTSOFFER" ty det är precis exakt
just det hon gör i och med att den i hovrätten friade personen faktiskt i domstolen
lyckades visa att han inte befann sig på den s k brottsplatsen och därigenom var utan
möjlighet att begå de skändligheter han anklagades för. Och den bästa anledningen
till att inte befinna sig där var naturligtvis att han blivit misshandlad av en av den s k
målsägandens kriminella bekanta och därför inte skulle våga vara på platsen ens om
han ville. Hela historien utgör i själva verket "Sveriges största lilla rättsskandal" och
stora likheter med Thomas Quicks öde kan skönjas med skillnaden att den som inte
begått några brott faktiskt inte heller tog på sig skulden för dem. Den stackars unga
kvinnan, som Marklund skriver så hjärtknipande om, är i själva verket en person som
systematiskt sedan många år undvikit att betala sina skulder, något som också kunde
visas upp i rätten. Det handlar också om en person med starka psykopatiska drag och
ett antal kriminella bekanta. Och denna kvinna kunde alltså utan några större problem
utnyttja polisen, dvs Marklunds vän Matilda Galaoul Johansson, en totalt enfaldig
person som ändå utgör mångfalden personifierad inom sin kår. Hade processerna
fått fortsätta hade hur många felaktiga fällande domar som helst kunnat avkunnas !

Liza Marklund skrev alltså inte krönikan för att skada någon svensk myndighet och
inte heller för att skada en viss person. Hon skrev krönikan för en person hon just
då stod i stor tacksamhetsskuld till och hon var, som i flera tidigare fall, likgiltig för
vad som skulle kunna hända de hon framställde i så negativ dager som möjligt. Med
hennes position och attityd ser hon sig själv som representant för det goda och allt
hon gör strävar i den riktningen, åtminstone enligt hennes egen definition. Men för
den som råkar komma i hennes väg kan tillvaron lätt raseras.

Och som sagt var, några månader senare kom först uppgifterna om Marklunds nya,
för kvinnomisshandel dömda, litterära agent och ännu lite senare var det dags för de
avslöjanden om böckerna "Asyl" och "Gömda" som tvingade Piratförlaget att medge
att det inte handlade om en sann historia. Marklund hade således tiden på sin sida,
även om krönikan sannolikt skulle ha publicerats i juni 2008 och då hade den kunnat
skada svenska intressen på riktigt. Nu hittade hon och Expressen dock ett nästan lika
passande datum, nämligen den av rättssystemet (och målsäganden) misshandlade
personens födelsedag ! Tack för presenten, snälla Liza Marklund, och tack för att
du dessutom skickade ut Natalia Kazmierska för en intervju i förödmjukande syfte !

LIZA MARKLUND

Bajsmannen ser dig

Läs fler krönikor!Här är Liza Marklunds samlingssajt!

ANNONS:

Mejla

På dagarna jobbade han på Försvarets Radioanstalt, FRA, som sysslar med att signalspana mot spioner och kartlägga faror mot rikets säkerhet.
På nätterna drev han ett personligt korståg mot felparkerade bilar.
Han gick omkring och spottade på fordon som han ansåg stod uppställda på fel platser. Han vred sönder och krossade bilarnas backspeglar och kartlade dess ägare via offentliga register.
Så långt är alla överens.
Det är när bajset kommer in i bilden som berättelserna går isär.
I en dom från Stockholms tingsrätt, meddelad i februari 2007, finns den besynnerliga avskrädeshistorien beskriven.
En ung kvinna skildrar i domen hur en granne, anställd på FRA, började spotta på hennes bil redan för tio år sedan - något hon irriterat konstaterade men inte brydde sig om att göra något åt. Hon kanske trodde att han skulle tröttna, men icke.

FRA-mannens korstågeskalerade med åren. Spottloskorna fortsatte och kom att kompletteras med krossade backspeglar och sönderskurna däck. Och till slut var det som om saliven på vindrutorna liksom inte räckte.
I stället började mannen började samla på sig mer substantiella kroppsvätskor.
Varje morgon, på slaget 05.15, uppenbarade sig FRA-mannen vid den unga kvinnans bil. Med sig hade han stor plastdunk med lock. Från sitt fönster kunde kvinnan se hur mannen skruvade av locket och mycket metodiskt dränkte hennes bil i avföring och urin. I domen beskrivs hur bajskorvarna frös fast på vindrutan.
Kvinnan filmade mannen från sitt fönster, med dunk och bajs och allt, inte bara en utan flera gånger. Det var ju mörkt ute, men att det var hennes granne, FRA-mannen, såg hon klart som korvspad.
Och bajsattackerna bara fortsatte.
Så småningom förslog inte längre bilens utsida som måltavla för avskrädet.
Mannen började hälla substanserna i bilens fläktsystem. Det luktade "fruktansvärt" i bilen, enligt kvinnans berättelse i tingsrätten. Hela fordonet fick totalsaneras.
Men mannen gav sig inte.
Till slut hällde han bajskorvarna direkt i bensintanken, för säkerhets skull uppblandade med grus.
Då skar motorn. Kvinnan skrotade bilen och lämnade in en polisanmälan mot FRA-mannen. Polisen utredde, åklagaren väckte åtal och tingsrätten dömde.

I domen beskriver tingsrätten mannens agerande som "allvarliga och vidriga trakasserier". Den unga kvinnan bedöms som "mycket trovärdig och tillförlitlig". FRA-mannen, däremot, beskrivs ha en "svada" som bär "den välartikulerade lögnens prägel".
Mannen fälldes för skadegörelse. Han skulle betala 100 dagsböter plus 16000 kronor i skadestånd till den unga kvinnan.

Där hade berättelsen kunnat sluta, men det gör den inte.
FRA-mannen nekade bestämt till bajsattackerna.
Visst, han bedrev ett korståg mot felparkerade bilar, han spottade och vred sönder backspeglar och kartlade bilägare via offentliga register, men just bajset och de sönderskurna bildäcken var någon annans.
Ett enkelt dna-prov hade visserligen utrett den saken, men något sådant togs aldrig. FRA-mannen överklagade till hovrätten, och där trodde man betydligt mer på honom än på den unga kvinnan.
Filmerna hon tagit genom fönstret förslog inte långt. 
Den ena råkade hon radera och i den andra kunde man inte säkert säga att det var just FRA-mannen som hällde ut avföringen. Ord stod mot ord, och då ska man hällre fria än fälla, tyckte hovrätten.
Mannen frikändes och kvinnan blev utan skadestånd, och så slutar den här historien. Och på Försvarets Radioanstalt har nu mannen med det privata korståget mot felparkerade bilar fått fullkomligt oinskränkt makt att kontrollera alla svenskars e-post, sms och telefonsamtal. 
Som tur är har jag ingen bil i Sverige.

Ingen felparkerare

Statsminister Fredrik Reinfeldt försvarar den omdebatterade FRA-lagen. Han tänker inte riva upp den, utan hoppas att sossarna ska hoppa ombord på avlyssningsbåten. Det sa han på en pressträff i torsdags.
Vi får väl hoppas att Fredrik inte felparkerar sina bilar om nätterna.

Han är inte orolig

Chefen för FRA, generaldirektör Ingvar Åkesson, ser inte heller några som helst problem med den nya FRA-lagen. De sa han i en chatt med Expressens läsare i veckan. Bara för att FRA har MÖJLIGHET att läsa alla svenskarnas e-post, lyssna till deras telefonsamtal och kolla deras sms så kommer man ju inte att göra det, bedyrar han. Jag antar att han parkerar sin bil på rätt ställe om nätterna.

Jag hade gett upp

"Alla integritetskramare som var så emot att polisen fick avlyssna grova brottslingar har plötsligt inget emot att militären lyssnar på allt vi gör, hela tiden". Det skrev jag i en krönika i april 2007. Jag hade nästan gett upp hoppet om en rejäl debatt om FRA-lagen. Därför blev jag desto gladare när den äntligen kom.

• Av Liza Marklund liza.marklund@expressen.se

ANNONS:

LIZA MARKLUND lanserar sin nya bok efter att ha fällt några krokodiltårar över Anna Lindhs minne

LIZA MARKLUND ödelägger gärna andras liv för sina egna höga syften

ELISABETH HERMON, FD FÖRESTÅNDARE FÖR TROSSEN SOM HJÄLPTE VÅLDSUTSATTA KVINNOR:

Så ödelade Marklunds artiklar mitt liv

Publicerad: 2009-01-15 11:01, Uppdaterad: 2011-11-02 18:11

Marklunds artikelserie i Expressen och publiceringen av Gömda och Asyl raserade allt för mig. Jag polisanmäldes och anklagades för att ha lurat kommuner över hela landet på många miljoner. Många blev alltmer övertygade om att Liza Marklunds artikelserie var sann. Det hjälpte inte att den polisutredning som följde friade mig på alla punkter. Det skriver ELISABETH HERMON, fd föreståndare på Trossen som hjälpte våldsutsatta kvinnor.

LIZA MARKLUND ljög i "ASYL" och "GÖMDA"

Monica Antonsson mot Liza Marklund:

Antonsson och Marklund.

I januari 2009 nådde den storm som börjat i bloggsfären full orkanstyrka i riksmedia. Monica Antonsson hade i sin bok ’’Mia, Sanningen om Gömda’’ anklagat Liza Marklund och pseudonymen Mia Eriksson för lögner i böckerna ’’Gömda’’ och ’’Asyl’’ som sålts som ’’sanna historier’’.
Piratförlaget ändrade därefter texten till ’’Bygger på en sann historia’’.

Nu var det ju inte direkt Piratförlagets ändringar som var viktiga. Gömda och Asyl bygger nämligen inte på en sann historia utan på författarnas egna hopkok. 
Det viktiga var att Bibliotekstjänst såg till att alla bibliotek i hela Sverige flyttade Gömda och Asyl från biografier (sanna) till fiction (osanna). Om ytterligare fem år kanske Aftonbladet har fattat det också.
Frågan är om de någonsin kommer att förstå (läs: erkänna) att Mias krokodiltårar i tidningen var stor men billig teater och att de sålde värdelösa papper till läsarna för 19 kronor bunten. 
Nä, det kommer de aldrig att göra. Hur skulle det se ut?
/MA

LIZA MARKLUND gillar Matilda Galaoul Johansson

16 juli 2007

Verkligheten bakom – Livstid

Det här är egentligen min första polisroman.
Skälet att jag dragit mig för att skriva om regelrätt polisarbete tidigare är enkelt; jag kan inget om det. (Det blir lätt lite larvigt när författare sitter och låtsas.)
Den undersökande journalistiken behärskar jag däremot in och ut och bak och fram, vilket förstås är anledningen till att min huvudperson är just undersökande reporter med samma intressen, arbetsuppgifter och bevakningsområden som jag själv hade när jag jobbade som journalist.
Ambitionen att skildra en kvinnlig polis som hamnar i kläm mellan olika lojaliteter har jag haft i flera år, och för att kunna beskriva hennes tankesätt, arbetsuppgifter och vokabulär på ett någorlunda trovärdigt sätt så behövde jag följa en kvinnlig polis under ganska lång tid.
Jag hade en vansinnig tur när jag fick kontakt med Matilda Johansson.
Matilda var polisassistent på Södermalmspolisen när hon hörde av sig till mig första gången. Hon ville att jag skulle komma och föreläsa för ett nätverk med kvinnliga poliser på Söder. Efter några olika turer så kom jag till slut till Katarina polisstation en eftermiddag på våren 2006.
- Vad vill du ha betalt? frågade Matilda efteråt.
- Jag vill inte ha betalt, sa jag. Jag vill åka polisbil.
På den vägen är det.
På sina lediga dagar har Matilda ställt upp och lyssnat på mina utläggningar om olika scenarier och förvecklingar om polisarbetet i min blivande roman. Pedagogiskt har hon förklarat vad som funkar och vad som inte gör det. Och gudarna ska veta att det behövdes.
Faktum var att jag körde fast på första meningen i boken.
Min polis i romanen, Nina, skulle sitta i sin polisbil då hon fick veta att det varit en skottlossning på Bondegatan strax intill. Enkelt – tills jag insåg att jag inte visste följande:
1. Vad kallas det när man ropar ut något på polisradion? Larm? Meddelande? Eller något annat?
2. Vem ropar ut det? Vad kallas han? Var befinner han någonstans, rent fysiskt?
3. Hur uttrycker han sig?
4. Vad svarar Nina?
5. Vad kallas polisradion?
6. Hur ser den ut? Vad sitter den i polisbilen?
7. Vad heter polisbilen?
Matilda gav mig svaren:
Det heter ”anrop” och går ut från en kille som kallas ”70″ på LKC (Länskommunikationscentralen) på Kungsholmen i Stockholm. (Larm finns också, de det är mycket större än anrop). Systemet som 70 använder kallas antingen 70- eller 80-systemet (70 är förort, 80 innerstad). Poliserna svarar alltid med numret på sin bil, som kallas patrullbil, och de avslutar alltid kommunikationen med ordet ”kom”. Det är bara 70 och befäl som säger ”klart slut”.
Så här blev det i boken:
Anropet kom klockan 03.21. Det gick ut från Länskommunikationscentralen till samtliga radiobilar i Stockholms city och var kort och intetsägande.
- Alla enheter från 70. Vi har en misstänkt skottlossning på Bondegatan.
Inget mer. Ingen närmare adress, inga uppgifter om offer eller anmälare.
Ändå knöt det sig i magen på Nina på ett sätt hon inte begrep.
Bondegatan är lång, det måste bo tusen människor där.
Hon såg Andersson i passagerarsätet sträcka sig efter kommunikationsradion och skyndade sig att slita tag i luren till 80-systemet, tryckte in sändningstangenten på vänstra sidan samtidigt som hon svängde upp på Renstiernas gata.
- 1617 här, svarade hon. Vi är ett kvarter bort. Hade du något husnummer, kom?Sådant här går inte att hitta på. Åtminstone kan inte jag det. Kommer jag närmare verkligheten så blir det oftast mycket bättre. Ska jag skriva om en skog så går jag ut i en skog och lyssnar och luktar och tar in ljuset mellan grenarna och känner på bark och stenar. Ska jag skriva om ett fängelse så tar jag kontakt med fängelseledningen och sedan åker jag dit och går igenom alla säkerhetskontroller och blir inlåst i en cell.
När det gäller skildringen av polisarbetet fortsätter det på samma vis. Romanfiguren Nina agerar på det sätt som riktiga Matilda gjort i liknande situationer, och som hon fått lära sig att man ska göra. Tillsammans med Matilda har gått igenom bil 1617 på Södermalm och hållit i polisradion och petat på varenda pryl och skrivit upp vad de heter, jag har tittat in i varje vrå på polisstationen, inklusive gym och vapenskåp. Sedan har jag gått hem och skrivit och Matilda har läst mina olika utkast och versioner och korrigerat mina värsta missuppfattningar. (En del är kvar, med författarens frihetskrav. Historien måste ju funka också).
På så sätt hittade jag min Nina.
Tack igen, Matilda (som för övrigt har befordrats och är utredare i city numer).
En annan karaktär som var fått researcha en del är Annikas man, Thomas Samuelsson. Han är en av mina absoluta favoriter i böckerna. Det är vansinnigt kul att skriva alla scener med honom, jag vet inte varför. Kanske för att han blir alltmer dryg och osympatisk.
I alla scener jag skriver så går jag in i den karaktär som utgör berättarperspektivet och håller det stenhårt. När Thomas upplever någonting så måste jag också göra det för att scenen ska sitta ordentligt.
I de första böckerna i serien var avsnitten om Thomas arbete superenkla att skriva. Jag gjorde honom till tjänsteman på Svenska Kommunförbundet där han fick sitta och utreda regionfrågan. En av mina bästa kompisar, Lotta Snickare, (som jag för övrigt skrev Helvetesboken tillsammans med) ansvarade för just regionfrågan på Kommunförbudet i slutet av 90-talet och jag var med och gjorde en del presentationer och rapporter i ämnet, så allt det där hade jag i ryggmärgen. (Thomas har förresten fått sitt namn efter Lottas make, it-konsulten Thomas Snickare).
Redan i Sprängaren, som jag skrev 1997, promenerar Thomas förbi regeringskansliet Rosenbad och drömmer om att jobba där en gång. Planen var redan då att han skulle göra det så småningom. Han skulle få mer och mer betydelsefulla uppdrag som krockar med Annikas arbete, hade jag tänkt.
Och så, i min förra bok Nobels testamente, så var det äntligen dags att placera honom där.
Då visade det sig att det bara är två departement som sitter i själva Rosenbad: Statsrådsberedningen med statsministern i spetsen och så Justitiedepartementet.
Thomas fick hamna på Justitie. Det funkar med min långsiktiga plan för hans utveckling.
Men sedan satt jag där, i samma läge som med Nina i polisbilen: handfallen.
Exakt vad gör Thomas på departementet? I detalj, alltså? Finns det snabbtelefoner? Och hur ser det ut där? Vem är hans överordnade och hur tituleras han?
Jag hade ingen aning.
Både i Nobel och i Livstid har jag fått hjälp med allt detta av en annan Thomas, Thomas Bodström, som var statsråd och departementschef där i sex år. (Det blev ju lite fånigt att den riktiga ministern och min romanfigur hamnade på samma ställe och råkade ha samma namn och samma bakgrund och se likadana ut, men vad gör man?)
Jag har gjort studiebesök på departementet och suttit med på beredningar och diskuterat rättegångsrutiner och politiska beslutsvägar och livstidsstraffens konsekvenser för att få koll på allt. Thomas B har sedan läst igenom alltsammans längs resans gång, både i Nobel och Livstid, och tålmodigt rättat till alla mina genanta missuppfattningar. Du vet hur tacksam jag är!
En annan omständighet som jag tidigare inte funderat så mycket över när jag skrivit mina romaner är just detta med upplevandet. Om jag ska skriva en scen i ett skogsparti så går jag som sagt ut i skogen först. Ska jag hugga händerna av någon i en portuppgång så åker jag till en lämplig fastighet och kollar in hur väggarna ser ut och hur luftdragen går för att blodskvittret ska bli trovärdigt.
Det gick inte i den här boken.
Under hela praktiskt taget hela skrivperioden befann jag mig rent fysiskt i södra Spanien, bra precis fyra tusen kilometer från portuppgången jag behövde hemma i Stockholm. (Jag använde till slut Tove Alsterdals, min redaktörs, tack för lånet!).
Att inte kunna springa ut och spontankolla miljöer komplicerade mitt skrivande mycket mer än jag anat. Inte förrän jag satt här och tittade ut över Atlasbergen i Afrika så insåg jag hur beroende jag är av mina miljöupplevelser.
Jag fick helt enkelt samla ihop de viktigaste och flyga upp till Arlanda och beta av min intrycksjakt några dagar i stöten.
Och tack Gud för Internet!
Alla de sökningar som Annika gör i boken har jag också gjort.
Man kan faktiskt se flygfoton med vartenda dike och uthustak i hela Örebro kommun på deras hemsida.
Bokens upplösning skrev jag enbart med hjälp av den länken.
Rent generellt gjorde jag den här romanen till en smalare historia än mina bägge tidigare, Vargen och Nobel. De är mycket spretigare och yvigare, någon kallade dem ”fresker över vår tid”. Livstid är en tämligen rak kriminalhistoria, visserligen i flera lager och med olika frågeställningar i undertexten, men den tar inte på sig att beskriva och kritisera hela den rådande samhällsstrukturen. Både texten och berättelsen är ganska koncentrerad, den sväller inte ut.
Själv kan jag inte bedöma och jämföra mina olika böcker och säga vad som är bättre och eller var jag tycker mer om. Det är som att välja mellan sina barn.
Varje gång jag skriver en ny roman så försöker jag göra något nytt. Jag testar olika berättargrepp och språkflöden, avskalat eller porlande, svepande eller fokuserat. Jag vet inte om det gör någon större skillnad för läsarna, (jag vet faktiskt inte varför mina böcker säljer eller är så lästa, om det finns ett trick så vet jag inte vilket det är), men jag vill åtminstone försöka utvecklas som författare från en bok till nästa.
Om jag lyckas eller inte får andra bedöma.
Liza M
Marbella den 16 juli 2007

LIZA MARKLUND gillar Mona Sahlin

Foto: Cornelia Nordström

                     Liza Marklund: Hon bryter mot normerna

Jag ska rösta på Mona Sahlin i valet.
Hon kommer att bli en fantastisk statsminister. En sådan som man är stolt över, en som man pekar på i tidningen inför sina utländska vänner och säger: "Titta, det här är vår statsminister, Mona heter hon, hon är så himla bra!"
Hon kommer att fungera som en modern vd, som delegerar när hon ska delegera och tar ansvar när det blåser. Hon kommer att låta folk växa och utvecklas, hon kommer att stå upp för det som är rätt och slå ned på det som är åt fanders. Hon kommer att förankra och förhandla och lyssna på alla, men när besluten väl ska tas så kommer hon att stå stadig och fast.
Det här säger jag inte för att jag är objektiv och neutral, utan tvärtom.
Jag känner Mona Sahlin, så jag vet vad jag pratar om.

Nu i veckan visade en ny opinionsundersökning att hälften av Sveriges sossar är tveksamma till Mona som statsminister.
Det är inte särskilt konstigt.
Hon bryter nämligen alla normer om hur Makten ska se ut. Fel kön, fel klass, fel attityd (allt det där som jag tycker är så spännande, modernt och utvecklande).
Det här är inget jag hittar på. I Rapport i förra veckan visades ett inslag där man slog fast att schablonbilden av en politiker i Sverige är en vit, medelålders, kostymklädd herre - och bilden ligger nära sanningen. Så ser de flesta politiker ut, enligt SCB. De har de egenskaper och attribut vi förväntar oss, och därför gör de oss trygga: en gubbe i kostym, gärna lite överviktig (eller åtminstone flintskallig), lagom tråkig, väldigt seriös (för att inte säga pompös).
Så har vi alltid haft det i Sverige: en statsminister som ser ut som Fredrik Reinfeldt.
Och det är säkert inget större fel på Reinfeldt, han verkar vara en bra karl. (Hans förflutna tycker jag inte ska ligga honom till last idag, jag tänker främst på hans bok "Det sovande folket" där han jämför "välfärd" med aids, pest och smittkoppor, beskriver socialdemokrater som "hjärntvättade" och svenskarna som "mentalt handikappade". Det var på 90-talet han tyckte så här.)

Men valet i september handlar ju inte i första hand om vem som ska vara statsminister, utan vilket samhälle vi vill ha i framtiden.
Vilken väg vill vi gå?
Vilket Sverige vill vi ha?
Jag skulle vilja att valdebatterna handlade mycket mer om ideologi och mindre om kronor, procent och personfrågor.
Jag skulle önska att medierna skrev mer om politikernas visioner och mindre om sina egna opinionsundersökningar.
Själv vill jag ha ett Sverige som bygger på solidaritet och tolerans. På rättvisa och lika möjligheter för alla, oavsett kön, klass eller etnicitet.
Jag vill att unga människor i dag ska få samma stöd och möjligheter som jag själv fick. Jag vill att sjuka och arbetslösa ska bemötas med respekt och nya chanser, inte krav och nonchalans. Jag vill att våra gemensamma tillgångar ska fortsätta att generera pengar till oss alla - inte bara till direktörer och riskkapitalister.
Det säger jag inte för att jag är en bättre människa än någon annan, utan för att alla tjänar på det här förhållningssättet i längden - inklusive jag själv.
Det är så här vi har byggt upp Sverige. Det är därför vi har blivit ett av de absolut bästa länderna i världen att leva i.
För att vi bryr oss om varandra. För att vi tänker längre än till snabba tillskott i vår egen plånbok.
Jag hoppas, som sagt, vid Gud att Mona vinner.
Inte bara för att hon är så bra, utan för att jag och alla andra kommer att få det bättre med henne som statsminister.            

• Av Liza Marklund liza.marklund@expressen.se