Therese Bohman skildrar i ”Aftonland” (2016) en kärleksrelation mellan professorn Karolina och en man som röstar SD, sedan hans mamma dött på grund av resursbrist och nedskärningar i vården. Hans politiska åskådningar är dock av mindre betydelse för Karolina: ”Vad spelade det för roll vilket parti han hade röstat på några gånger i riksdagsvalet, hon började nästan skratta över banaliteten i det, hur försvinnande obetydligt det var i jämförelse med allt hon kände för honom.” Tvärtom tänker hon på det som någonting kittlande, ”det sista tabut, något som aldrig skulle gå att berätta för andra människor”.
I fjolårets deckare ”Polcirkeln” introducerade Liza Marklund läsarna för SD-lokalpolitikern Carina Burstrand, vilket Svenska Dagbladets Annakaisa Suni kallade ett gigantiskt utropstecken i tiden, och proklamerade att ”vi fått vår första sverigedemokratiska deckarhjältinna”.
Så hur är det att skriva romaner om Sverigedemokraterna? Vilka reaktioner ger det? Och vilka tankar har fötts om partiets framgångar?
DN bad tre författare som på något sätt berört SD i skönlitterär form att berätta om sina insikter.
