Som det sista ligget
Åsa Linderborg lämnar Bengtzon med viss saknad
I den elfte och avslutande deckaren om Annika Bengtzon sluter författaren Liza Marklund cirkeln genom att ta upp hjältejournalistens första fall. Foto: Karin Grip/SvD/TT
Några av de största succéerna i bok och film på senare år har haft journalister i huvudrollen, såsom State of Play, The Hour, Newsroom och Stieg Larssons Milleniumtrilogi. Francis Underwoods största problem i den första säsongen av House of Cards är en ung kvinnlig journalist, som han till slut känner sig tvingad att mörda.
I alla exempel är journalisterna hjälten, trots att det folkliga föraktet mot yrket är lika stort nu som förr. Journalisten i populärkulturen har alltid varit en högrisktagare som avslöjar iskalla mördare eller politiskt skumraskspel och korruption (Alla presidentens män om Watergateaffären från 1976 är förlagan).På 2010-talet utkämpar journalisterna dessutom en kamp för sin egen överlevnad. Mot ägarna som profithungriga jagar enkla klick, mot sociala medier som ibland ligger steget före med information, men som lika ofta är en mobb som sätter en meningslös agenda. Den här kampen sker inte bara i populärkulturen - vi som är journalister utkämpar den dagligen på våra arbetsplatser.
Till skaran av hjältejournalister med internationell spridning hör naturligtvis också Annika Bengtzon, den oförvägna kvällstidningsjournalisten vars öden och äventyr är översatta till femton språk. Till originaliteten hör att hon är kvinna. Vi möter henne första gången 1998 i Sprängaren. Sjutton år senare har Liza Marklund nu hunnit fram till den avslutande delen, Järnblod.
Annika Bengtzon började som vikarie på Kvällspressen. Hon scoopade sig fram till en korretjänst i Washington (det känns mer som Sveriges Radio), kom tillbaka där hon började, som nyhetsreporter. Var hon hamnar sen, avslöjar jag inte.
Liza Marklund sluter cirkeln genom att ta upp Bengtzons första fall, historien med den mördade strippan Josefin Liljeberg. Samtidigt är hennes egen syster Birgitta försvunnen. Hon tvingas återigen konfrontera sin uppväxt och bakgrund. Som vanligt flyter det privata ihop med det professionella; frågan är om någon fiktiv journalist tvingats till så stora privata umbäranden som Annika Bengtzon.
Som vanligt finns här också en skaplig dos klassförakt. Annika Bengtzon reser runt på landsbygden och träffar outbildade, vulgära och tröga, människor utan ambitioner. De är fula, feta, ofta dumma, ibland våldsamma. Den här människosynen är Marklund inte ensam om bland deckardrottningarna, Camilla Läckbergs böcker lider av samma problem. Båda författarna misstar sig på sin läsekrets.Men ändå. Att läsa Järnblod är lite som ett sista ligg när man just gjort slut. Man blir sentimental på ett skönt sätt, för även om man sörjer någon man känt väldigt länge, är man lättad över att äntligen få gå vidare.
Storyn i Järnblod är kanske den tunnaste i hela romansviten om elva titlar.
Liza Marklund visar inget som helst intresse för varken intrig, gärningsman eller offer. Det blir aldrig spännande, men heller aldrig tråkigt. Hon är en effektiv berättare med förmåga att mitt i all dramatik - kidnappningar - lägga in vardagstrivialiteter (hämta barn, exmannens svartsjuka).
Man slukar boken eftersom man vill veta hur det ska gå för Annika Bengtzon, privat och yrkesmässigt. Man kan säga att det reder sig på ett sätt som varken är trovärdigt eller önskvärt för oss som lärt känna henne som en kvinna med civilkurage.
Det som skulle kunna ge Järnblod en rejäl portion nerv är de avgörande förändringarna på Kvällspressen. Chefredaktör Anders Schyman ställs inför uppdraget att lägga ner papperstidningen och skära bort hundra tjänster. Vad som händer med kvalitetsjournalistiken, fullkomligt skiter (de norska, hm …) ägarna i.
Det här temat hade Marklund kunnat förvalta till en lika stor maktkamp som i filmen State of Play. Där hittar sluggermurveln Cal McAffrey jordens korruptionshärva och i strid med sina klickkåta chefer envisas han med att förvalta den enligt gammaldags traditionella journalistiska metoder.
Ödesfrågan för oss som tror på journalistikens betydelse i en demokrati är dock inte huruvida den distribueras i papper eller på nätet, utan hur självständig den kan stå gentemot annonsörer, lobbyister och klåfingriga politiker. Hur reporterglesa redaktioner ska kunna behålla sin integritet när penningstarka företag eller läckande politiska fraktioner förklär sina egennyttigheter till ”nyheter” som får fylla publikationerna i brist på eget framtaget och genomarbetat material.
Därför är det synd att Annika Bengtzon slutar just nu, eller snarare, att hon inte dyker upp just nu. Behovet har aldrig varit större av en romanfigur som håller den sargade journalistikens fana högt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar